Ni vet säkert hur det är. Man ska träffa människor från en annan klass än en själv. Man är smått osäker på vad man ska prata om för att inte låta korkad. Det är lätt att man blir som Alex i Solsidan, som läser en artikel och sedan refererar till författaren och nobelpristagaren Orhan Pamuk hela kvällen för att verka bildad. Lite så kände jag igår. Osäker, liten. Dock hade jag inte hunnit läsa någon flashig artikel om Pamuk innan men kanske har man tur så dom pratar om typ Brott och Straff, som jag har läst på gymnasiet för X antal år sedan.
Men jag behövde inte göra det. Prata om varken Pamuk eller Dostojevskij. Middagen med ledningsgruppen igår gick bra ändå. Klart jag var lite smått nervös, en liten sekreterare som är medbjuden mitt bland alla sektionschefer (högt utbildade läkare) och chefsjuksköterskor och vår verksamhetschef. Men det gick bra, jag hamnade mittemot min sektionschef och verksamhetschefen som jag hjälpt nu under hösten och allt flöt på smidigt, alla var trevliga och maten var god. Moft bashe, koft bashe.
Redan taggad till nästa gång (om det blir någon fler gång). Dock kanske jag måste lära mig åka skidor innan dess, det verkar vara ett hett samtalsämne. När min chef berättade att hon lärt en 24-årig tjej från Västsahara att åka skidor kanske det finns hopp för mig också att lära mig. Vad gör man inte för att passa in.
//Adina
Men min karriär som
låssmed blev sannerligen kortlivad...










